SV - Movement awareness and communication in patient transfer – an educational intervention
Sammanfattning
Författare: Kristina Kindblom
Doktorsavhandling, 2009, Inst. för Neurobiologi, Vårdvetenskap och Samhälle, Sektionen för sjukgymnastik, Karolinska institutet, Stockholm
Bakgrund: Den här avhandlingen handlar om patientförflyttning, d.v.s. att assistera rörelser hos patienter med nedsatt funktion. Patientförflyttning är den främsta orsaken till arbetsrelaterade besvär hos vårdpersonal och har huvudsakligen betraktats som en fysisk arbetsuppgift. Dock är kanske vårdpersonalens egen kroppsmedvetenhet och kommunikationsförmåga lika viktiga, när patienten behöver stöd vid förflyttning at röra sig helt eller delvis på egen hand. Som ett svar på detta har en upplevelsebaserad undervisningsmetod, kallad Frisk-förflyttning, inspirerad av sjukgymnasters tysta kunskap, utvecklas. Syftet med utbildningen är att skapa en lärandemiljö där vårdpersonalen kan träna kropps- och rörelsemedvetenhet samt träning av kommunikationsförmåga. Målet är att patienten ska röra sig så självständigt som möjligt.
Syfte: Det övergripande syftet var att undersöka och utvärdera om vårdpersonalens arbetssätt förändrades vid patientförflyttning efter deltagande i utbildningen Frisk-förflyttning vad gäller typ och antal förändringar men också om förändringarna bibehölls över tid.
Metod: Totalt rekryterades 462 vårdpersonal från hälso- och sjukvården (sjukhem, sjukhus) i olika landsting och kommuner i Sverige. Deltagande i studierna var frivilligt. Utbildningen i Frisk-förflyttning utgjorde interventionen i alla delstudier. Studie I (n=212), hade en före- och efter design och Studie II var en intervjustudie (n=20). I Studie III (n=250) och i Studie IV ( n=192), användes en kvasi-experimentell före och efter design med kontrollgrupper. Utfallet bedömdes med såväl kvantitativa (frågeformulär) som kvalitativa (intervjuer, veckoanteckningar) metoder.
Resultat: Cirka två tredjedelar (68%) av vårdpersonalen hade förändrat något i sitt arbetssätt i patientförflyttningen efter ett år. De rapporterade också mindre ansträngning och högre arbetstillfredsställelse (Studie I). Orsaken till förändringarna verkade vara knutna till vårdpersonalens fokus vid förflyttning d.v.s. om fokus låg på patienten, den egna kroppen eller kommunikationen med patienten (Studie II). Vårdpersonalens rörelse medvetenhet ökade och de gav fler och mer detaljerade instruktioner (Studie III). Personalens sätt att kommunicera med patienten ändrades hos ett begränsat antal personal, från ett fysiskt till ett mer verbalt kommunikationssätt. Personalen beskrev patientens rörelser i stället för sina egna (Studie IV), vilket var i linje med kursen.
Konklusion: Deltagande i förflyttningsutbildningen enligt Frisk-förflyttning kan medföra att en viss del av vårdpersonalen kan öka sin rörelsemedvetenhet och kommunikationsförmåga och stödja patientens självständiga rörelser under patientförflyttning. De kan därmed minska fysisk ansträngning och besvär. Ytterligare forskning behövs för att utröna kommunikationens roll vid patientförflyttning samt hur utbildning kan förbättras.